Även om det är samma ekipage, samma team så är dressyr och hoppning 2 helt olika grenar. Men viljan är fortfarande den samma. Man vill ju såklart prestera det bästa man kan av sin egen förmåga.

I dressyren så måste jag verkligen hålla mig lugn. Inte en nerv för bästa resultat. Ska helst inte vara taggad alls, utan mer ha dendära ”jaha det är tävling idag”. Och så tar jag bara hela dagen som den kommer. Rider fram som vanligt, mycket sidverts rörelser och samlar upp rätt så i början. Rida som ett helt pass och de sista 2 minuterna spenderas innanför ett vitt staket. Då funkar det.

I hoppning måste jag vara taggad, helst lite lite nervös för att få det att rulla. Inställningen måste vara ”Nu kör vi!” Framridningen sker under max en halvtimma ibland en kvart. Galopperar igång direkt efter några skänkelvikningar. Tar varje hinder för hinder som kommer. Inga krav på hur man ser ut, eller hur man gör det. Lite mer avslappnat.

2 helt olika grenar. 2 helt olika förberedelser. 2 helt olika inställningar för mig. Men ändå samma vilja i slutändan även om målet inte är detsamma. Hur kan man inte älska ridning? 😉