Okej nu är jag på G igen… tänkt på detta länge och efter att ha läst Niklas krönika, skrollat igenom hästbilder på instagram X antal gånger så måste jag få skriva.

En av de stora anledningarna till att jag hade en liten paus i hästeriet var att jag var så sjukt trött på hästvärlden. Jag va dels så less på folket, på allt SKITSNACK och missgynnande, men framförallt så var jag less på den allmänna pressen som fanns där hela tiden.

Hästvärlden kan vara normernas värld. För mig en sådan älskvärd sport men med så mycket brister. Det finns alltid otroligt starka åsikter och alla tycker att man har rätt och har rätten att lägga sig i. När jag fick min ponny började jag träna och tävla som alla andra gjorde. Mot slutet av våran resa, inför sista året med tävlingssäsongen framför kände jag bara nej. Det här är inte kul längre, varför gör jag det. Jag älskade, och älskar, träningen, slitgörat i vardagen och framförallt älskade jag min ponny. Att sitta i ett ridhus ensam, trots -15 grader, med tre utlagda bommar kan vara det bästa jag vet. Men tävlandet lockade inte. Var detta okej och accepterat? Av mig – ja. Av mina hästvänner- inte så mycket. Jag älskar att rida och hålla på med hästar men måste jag älska att tävla och klättra i klasserna?

Inom ridningen så går man gärna in med inställningen att ta sig så högt upp i klasserna på så kort tid som möjligt. Utvecklas man inte i den riktningen så är det inte bra. Då byter man ponny till en som gör det. Har hört flera ryttare beskriva sina ponnys som ”skitponny” etc för att den rivit ett hinder under tävling. Ryttare som tävlar på MSV nivå är garanterat och givetvis bättre än de som rider LD. Hinderhöjden trumfar själva ritternas kvalité, outfit trumfar samspel mellan häst och ryttare och prestationen på tävlingsbanan trumfar relationen du skapar med din häst.

Jag gjorde ett grymt jobb med min ponny där våran resa var enorm. Att idag tänka på den relation vi hade med varandra, gör mig nästan lite ledsen. Jag tränade mentalt med min coach Sol-Therese vilket också är/var tabu. ”Borde vi inte jobba på frambenstekniken istället?” En riktigt tydlig sak vi jobbade fram var uteritterna. Fråga vem som helst som ridit ut på Piraten, det var kaos. Ryttare flög och det slutade ofta med att en alldeles för lång ryttare fick sätta sig upp och linda benen runt magen för att ta sig hem. 2015 red jag ut på hackamore första gången och det gjorde jag väldigt ofta 2017 också.

Men ridningen över huvudtaget, så var vi i harmoni, i samspel, med varandra… det är det jag verkligen ÄLSKAR med hästsporten och det måste vara lika okej att älska och prioritera det, som det tycks vara självklart att klättra högst i klasserna.